Den tystnad, den tomheten och den plötsliga saknaden som uppstår då jag och min äldsta lillebror kommer hem efter att ha lämnat 4/6 av vår familj vid tågstationen i Alvesta.

Mina föräldrar och 2 yngsta syskon (har tre småsyskon; två bröder och en syster) åker idag ner till Libanon för att stanna där i ca två veckor.

Hur lugnt kommer det inte att vara hemma nu? Kommer sakna vårt familjekaos här hemma: lillsyrran som kryper runt bland mammas fötter när hon lagar kvällsmaten, bröderna som är inne i sovrummet och ropar allt från “JA! Jag vann!!”, “Maaaaaaam, vad blire för maaaaat?” , “Paaaaaaaap, han låter mig inte leka med hans bil” till “Miiiimiiiiiii(syrrans smeknamn)” haha, Pappa som håller på med sin musik inne i arbetsrummet och jag som går fram och tillbaka mellan allihop; sjunger, bär upp lillsyrran, hjälper mamma med något litet samtidigt som pappa ropar för att fråga vad jag tycker om hans senaste remix, osv osv.

Ja, ni hör ju själva hur tyst vi kommer att ha det. Jag och min äldsta lillebror. Visst.. Det är bara två veckor, men ändå. Det kommer att kännas mycket, väldigt mycket.

Hör ibland mina klasskompisar på universitetet säga hur jobbigt det är för dem att bo långt ifrån deras föräldrar samtidigt som jag ofta har sagt att jag vill flytta för att det ska bli närmare för mig. Men när man tänker efter, hur underbart är det inte att få leva med sin familj så länge som livet tillåter oss att göra det?

Nu kanske någon kommer med tanken likt att – “Man måste ju klippa navelsträngen för att växa upp och lyckas ta ett ansvar över sig själv.” Då svarar jag: Navelsträngen kan klippas och ansvaret över sig själv och sitt liv hindras inte från att man lever hemma tillsammans med sin familj. Visst kan det vara bra att känna på att ta ett helt eget ansvar över boende, inkomster och utgifter mm, men detta kommer ju ske förr eller senare, så varför inte ta vara på det roliga, kaotiska och underbara hem så länge som det varar?

Mm….

Ah… Detta var lite funderingar som poppade upp i huvudet på mig idag, man märker hur mycket distansen tär på en. Även om det så bara gått någon timme sedan vårt “Hejdå, må Gud vara med er hela vägen fram och tillbaka.”

Bild från Google.

“Regnbågsfärgade övergångsställen”, låter inte det trevligt? Jag själv tycker att det låter glädjande, fridfullt och välkomnande. Denna idén kom in som ett medborgarförslag av Ola Palmgren och Emelie Öberg. Jag tror att detta hade lyft upp staden ordentligt i alla former. Man hade inte behövt färga alla övergångsställen, men ett fåtal för att visa sitt mångfaldiga stöd. “Lagar och regler” står inte som förhinder för detta tycker inte jag, VILL man så KAN man.

Lagarna säger att alla övergångsställen ska vara vita, visst, här finns ju en lösning ändå: Man kan ha det färgat vid sidan av övergångsställena, i början eller i slutet av dem, kanske på trottoaren, eller varför inte på en cykelbana? Det är ju inte förbjudet. Att få våra gator mångfaldsfärgade visar att vi, i Växjö kommun, inte bara kan bli Europas grönaste stad, utan också Europas mest mångfaldsvänliga stad.

Jag har också funderat lite över varför gator är ett bra alternativ att färga. Mina slutsatser säger att gatorna är dem vi går på, dem vi tar oss fram på och dem som bär oss, rent symboliskt. Därför leder de regnbågsfärgade gatorna till symboliken – att våra gator är mångfaldsvänliga. Hur tryggt känns inte det för dem som känner sig udda, att lyftas, dels fysiskt dels psykiskt, utav Växjös fina gator?

Hej alla kvinnliga politiker, jag heter Valentina Iskandar och är både färsk på maqt-bloggen och inom politiken där jag varit aktiv i ca 2 år.

Förra veckan blev jag pushad av två politiker som berättade om denna bloggen och jag tyckte ju detta skulle bli helt fantastiskt kul. Som oturen jag kan bära med mig så försvann mitt första inlägg där jag ville presentera mig innan jag påbörjar bloggandet, jag kan därför försöka ta det kort!

Jag är 18 år gammal och tog studenten i sommars, 2015, och pluggar idag till medieentreprenör. Jag började bli aktiv i politiken under valrörelsen år 2014 som SSUare, jag tyckte det var riktigt roligt och intressant och fortsatte med ett brinnande hjärta för socialdemokraternas politik. Jag sitter idag som kassör i en av de mest växande SSU-kommuner tillsammans med de mest underbara människorna man kan dela en styrelse med.

Lite mer om vad som händer idag är dels nämndmöte tillsammans med Tekniska nämnden, dels ta det lugnt med vänner och studier.

Jag hoppas på trevliga diskussioner med er alla! (Jag vet att inlägget blev lite hoppigt men det blir bättre nästa gång kan jag lova!)

Ha en bra dag, Valentina 🙂