Den tystnaden, den tomheten och den plötsliga saknaden…

image

Den tystnad, den tomheten och den plötsliga saknaden som uppstår då jag och min äldsta lillebror kommer hem efter att ha lämnat 4/6 av vår familj vid tågstationen i Alvesta.

Mina föräldrar och 2 yngsta syskon (har tre småsyskon; två bröder och en syster) åker idag ner till Libanon för att stanna där i ca två veckor.

Hur lugnt kommer det inte att vara hemma nu? Kommer sakna vårt familjekaos här hemma: lillsyrran som kryper runt bland mammas fötter när hon lagar kvällsmaten, bröderna som är inne i sovrummet och ropar allt från “JA! Jag vann!!”, “Maaaaaaam, vad blire för maaaaat?” , “Paaaaaaaap, han låter mig inte leka med hans bil” till “Miiiimiiiiiii(syrrans smeknamn)” haha, Pappa som håller på med sin musik inne i arbetsrummet och jag som går fram och tillbaka mellan allihop; sjunger, bär upp lillsyrran, hjälper mamma med något litet samtidigt som pappa ropar för att fråga vad jag tycker om hans senaste remix, osv osv.

Ja, ni hör ju själva hur tyst vi kommer att ha det. Jag och min äldsta lillebror. Visst.. Det är bara två veckor, men ändå. Det kommer att kännas mycket, väldigt mycket.

Hör ibland mina klasskompisar på universitetet säga hur jobbigt det är för dem att bo långt ifrån deras föräldrar samtidigt som jag ofta har sagt att jag vill flytta för att det ska bli närmare för mig. Men när man tänker efter, hur underbart är det inte att få leva med sin familj så länge som livet tillåter oss att göra det?

Nu kanske någon kommer med tanken likt att – “Man måste ju klippa navelsträngen för att växa upp och lyckas ta ett ansvar över sig själv.” Då svarar jag: Navelsträngen kan klippas och ansvaret över sig själv och sitt liv hindras inte från att man lever hemma tillsammans med sin familj. Visst kan det vara bra att känna på att ta ett helt eget ansvar över boende, inkomster och utgifter mm, men detta kommer ju ske förr eller senare, så varför inte ta vara på det roliga, kaotiska och underbara hem så länge som det varar?

Mm….

Ah… Detta var lite funderingar som poppade upp i huvudet på mig idag, man märker hur mycket distansen tär på en. Även om det så bara gått någon timme sedan vårt “Hejdå, må Gud vara med er hela vägen fram och tillbaka.”

 

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *